lördag 25 februari 2017

Vårdkontakter.se



Jag minns kylan och den skarpa solen, den djupa snön i vägrenen, och att det var en av de första gångerna jag lämnade avdelningen på egen hand. Vägen till Ungdomsteamet var inte lång, några hundra meter, svårigheten var att ta sig över vägen. Det fanns inga övergångsställen och motorleden var hårt trafikerad. Jag rusade över och bakom mig hörde jag bilarna svischa förbi. Från Ungdomsteamet minns jag att vi satt i en ring runt ett blädderblock där någon hade skrivit ”Att lära sig leva med bipolaritet”.  Att lära sig leva. Det måste vara den mest basala grundkursen. Jag som för bara några månader sedan hade tänkt mig en akademisk karriär på avancerad nivå.

Det var länge sedan nu, tretton år sedan, ett helt litet tonårsliv. Men ibland är det som att jag fortfarande har rest på kursen Att lära sig leva med sjukdomen. Det är ibland inte självklart för mig vad som är sjukt och vad som är friskt. Jag tror inte att de som möter mig upplever mig som avstängd och själlös, inte som kvinnan i den bok jag nu läser, hon i vars inre det pågår så monstruösa saker att hon bara förmår att ge enstaviga svar och vars ansikte är helt blankt på uttryck. Och ändå är det just blankhet jag känner, såsom motsatsen till karisma, och som att inget annat än en vag oro och en rädsla för misslyckanden riktigt fäster. Det visar sig inte i känslostormar (förutom när jag grät hejdlöst på bio igår och sedan inte förmådde sluta). Jag kan bara förmedla det som i en beskrivning av någon annan, ord som ”håglös”, ”trötthet”, ”otillräcklighet”, neutralt utsagda. Det står också i flera journalanteckningar, ”neutralt stämningsläge”, men jag vet inte om det betyder något annat då, om det finns andra jämförelsepunkter inom psykiatrin.

Jag har nu, äntligen borde jag säga, flera kontakter inom psykiatrin. Jag har även blivit erbjuden att gå en så kallad psykoutbildning, fyra torsdagar mellan ett och tre. Det är en sådan kurs som pågår ständigt, det är bara att hoppa in när det passar. En ny lära-sig-leva-kurs. Till det har jag tackat nej, sagt att det tar för mycket av arbetstiden, men det främsta skälet är att jag inte vill möta andra med sjukdomen. Jag föreställer mig dem som okontrollerade och påstridiga, folk som jag inte vill dela erfarenheter med. Jag föreställer mig dem inte som i Ann Heberleins serie om bipolariet, där alla som intervjuades var kreativa och högpresterande människor. Jag vet inte om jag skulle vilja möta dem heller. Sjuksköterskan, som jag nu ska träffa regelbundet, har i stället föreslagit att vi vid nästa träff ska göra upp en individuell krisplan. Till det har jag tackat ja, även om jag faktiskt är lite osäker på vilken kris som ska undvikas. Det finns småskaliga kriser hela tiden.

I en dramatisk liknelse tänker jag att uppstyrningen av vårdkontakter, vettiga läkare och sjuksköterskor, har försatt mig i en gisslansituation. De tycks verkligen ha tänkt igenom mitt fall. Att en längre men lägre grad av sjukskrivning är lämplig för återhämtning, och för det är jag tacksam. Men just därför vill jag inte missbruka deras förtroende, just därför slutar jag inte ta den där medicinen som jag ser som orsaken till blankheten. Två mediciner kan jag lära mig att leva med, men den tredje är tyngre och bara min vän i sådana där krislägen som vi snart ska göra upp en åtgärdsplan för. Om det inte är den måste jag äta litium, och även om litium skulle ha god effekt är jag skeptisk till ett liv med en alkalimetall. Det finns så många biverkningar, även kroppsliga sådana, och jag tänker mig blodproppar och okontrollerade hungerskänslor. Kanske är rädslan för biverkningar också ett sjukdomstecken, en obefogad oro, men medicineringen får mig att känna mig ofri, som att jag är i ett förhållande som jag inte vet hur jag ska göra slut på, och att en medicinjustering bara skulle vara som ett byte av partner, när jag i själva verket vill vara fri.

Att lära sig leva med sjukdomen har för mig – hittills – varit att lära mig leva med hypomani. Vägen till hypomani kan visserligen vara fylld av stress, men också sprudlande, upplyftande. Sedan, när hypomanin riskerar att skena iväg till något värre, då vet jag att jag måste ta den tunga medicinen, men bara för en kortare period. När planen för mig nu tycks vara att jag ska leva helt utan skov – för de riskerar att bränna ut hjärnan – är det också som att jag måste lära mig leva på ett tråkigare sätt. Som att jag måste acceptera det där som Edith Södergran skriver, att ”vi bör älska livets långa timmar av sjukdom/ och trånga år av längtan/ såsom de korta ögonblick då öknen blommar”.

onsdag 25 januari 2017

Om fotografi: del 1



Vi svämmas över av bilder. Det ses som något negativt, särskilt när det kopplas samman med sociala medier. Selfies, groupies, snapchat, instagram. Med den nya tekniken lämnas fritt spelrum åt människors självhävdelsebehov, och skönhetsfläckar kan sminkas över med ett softat filter.

Jag är också del av denna utveckling. Sedan jag skaffade min första smartphone för tre år sedan har jag fotograferat, redigerat och lagt upp bilder i stort sett varje dag. Fotograferandet hade framstått som mer professionellt om jag använt mig av en systemkamera, och renare om jag inte omedelbart visade upp resultaten. Ändå tar jag det på allvar, och menade på det hela taget vad jag skrev i en tråd som hade som syfte att låta tjejer bre ut sig om obskyra aktiviteteter på samma sätt som killar (’snubbar’) brukar göra. Jag skrev ett oerhört pretentiöst inlägg om mitt instagramkonto. Vägde olika filter mot varandra - om Nashville som tonar in sensommaren, Aden som fördjupar höstfärgerna, Crema och Slumber som kan dämpa en skrikigt vykortsblå himmel. Jag skrev också om mottagandet, skröt om att jag stabilt fick tre likes på instagram av personer vars estetiska sinne jag respekterade.

Men det patetiska till trots är det sant att uppmärksamhet från andra ökar drivkraften till att ta fler foton, och jag kan använda likes som en check för vilka bilder som fungerar. Samtidigt är jag inte lika ängsligt bekräftelsessökande som när jag i stället skriver något på sociala medier; då kan jag – även när jag delar helt menlösa iakttagelser – vara orolig över att uppfattas som störig och som någon som tar plats. Så trots publiceringsivern tror jag att jag har större integritet när det kommer till fotografi, att det är bilderna som visas och inte jag som talar.

Susan Sontag skriver i essäboken On Photography (1977) om hur två olika synsätt dominerat sättet att se på fotografi. Utifrån det ena perspektivet ses fotografen som en objektiv förmedlare av verkligheten, närmast som en forskare fri från personligt tyckande (i sig en lite skev bild); utifrån det andra som någon som fångar sina motiv filtrerade genom ett personligt temperament, en konstnär. Sontag menar att skiljelinjen delvis bygger på ett felslut, och att fotografi – liksom språk – är ett medel, som man kan skapa konst med, eller inte. 

Tanken på fotografen som ett distanserat, objektivt öga slår an hos mig; och sedan att denna distans ska reflekteras i fotografierna. Ofta krävs det omfattande redigering för att få dem att se just så fria från värderingar och avskalade ut som jag vill, och därigenom är de en konstruktion och illusion. Men dragningen till det  registrerande hänger också samman med hur bilderna tas – det sker alltid när jag promenerar, oftast till och från jobbet. Att promenera är det närmaste man kan komma att göra ingenting utan att vara sysslolös, och detta ingenting upptar mig så att bilderna blir en avspegling av mitt tillstånd. Promenaderna förflyttar uppmärksamheten från mig själv till omgivningen, som i sin tur transformeras till en serie bilder: Ett nytt ljus, en ny årstid, ytterligare en ombyggnation längs den välbekanta vägen får mig att stanna till. Mindfulness, men utan att jag behöver sitta i lotusställning och lyssna på samma klassiska stycke om och om igen, och samtidigt vara observant på andningen.

Konst eller ej, jag tänker på fotograferandet som något som ständigt pågår, utan att det kräver ansträngning. Det är ett görande och en process, inget arbete, och därför blir prestationskraven lägre utan att resultaten därför blir sämre. Det skiljer sig från skrivandet, där det alltid finns något skrämmande i att öppna ett nytt dokument, börja på en ny text, vare sig det är i jobbet eller försök till något skönlitterärt. Jag har aldrig lyckats få samma kontinuitet i det, bara en vag idé om att ”en gång ska jag skriva den där romanen”. Och där uppstår också en krock mellan kravet på äkthet och rädslan för att skriva självbiografiskt och utelämnande. Det krävs något mer närgående och kanske inkännande, medan fotografen kan klara sig med att röra sig på ytan och lämna till betraktaren att föreställa sig vad som försiggår där under.

Sontag jämställer fotografi med samlande, collage, anteckningar, citerande – aktiviteter som kan frammana autenticitet utan att upphovspersonen blir synlig, detta trots att det alltid är fråga om ett subjektivt urval, ett ihopsättande och isärtagande. Inget ska berättas, inget budskap ska föras fram. Där någonstans fångar Sontag kärnan i det jag sysslar med, en metod om man så vill. Utan tydlig början och slut; hos en ny bild (eller kalla det citat) ser jag något som påminner om tidigare tagna bilder, jag lägger samman och drar ifrån innan jag bestämmer vilka som får ingå i en serie eller ett collage. 

Och sedan utvärderingen. Den ingår i ärlighetens namn också i rutinen: att se de tillfredsställande röda aviseringarna när någon gillar eller kommenterar. Det kan helt enkelt inte hjälpas; hur mycket poetik jag än vill skriva rymmer den ändå ett visst mått av patetik.

söndag 22 januari 2017

Semestercollage



Bara sitta där med Sebastian, det var så stilla och sen bara havet. Under bakgårdens tak är det svalt och skyddat mot de häftiga regnskurarna som piskar i gatan – lika plötsligt som de avtar. Så letar sig lukten av kryddor fram till oss, typiskt för ... 

Sen när vi går längs stranden, när vi står med fötterna i vatten och så ett steg djupt och så ser man hajar, bebishajar. Jag såg ju faktiskt, jag såg en vanlig bläckfisk: Är det inte en sten? Nej just det. Enorma krabbfiskar, sådär två meter. Och så kommer dom i stim. Svansen, fenan, är avlång, lite smalare liksom ett hål i den. Det var den ovanligaste grejen. Men det coolaste det var i Hawaii. Sköldpaddor. Då var man nere i vattnet. Vi dök och den simmade bredvid oss. Dom är ju rovdjur, dom vet ju.

Det var inte mycket folk där. Det var lite avlångt och sen bungalows. Och maten dom serverade, fisk, det var bara det. Färgen och smaken, det var som att äta ... Det var lite tryckt stämning mellan oss, man får såhär panik. Du vet Shanghai, en massa lyxkrogar. I den här stadsdelen blandas stora gallerior och lyxrestauranger med fallfärdiga hus från tiden som brittisk koloni. Längs gatorna ser vi lokal gatumat, restauranger med libanesisk och persisk mat, italienska caféer, och en pågående invasion av internationella kedjor.

Och så fanns det små söta såser. Och brödsmulor som dom blandade i handen. Man vet exakt vad som är top notch. Det är lite sådär doppa i soya. Och sen när man kokat riset i femhundra år ska man börja röra. Man kanske får köpa en hel firre för sex miljoner. Men sen så styckas dom upp och säljs på fyra ställen. 

En vanlig hälsningsfras är ”Har du ätit?” Oavsett om man inte ens kan tillaga firren. Och dom är villiga att lägga på ... fast den där tonfisken. Den där bjässen som väger sådär mycket, det är dyrare. Dom kan inte sälja till en riktig kund. Det är första ledet. Så det blir svindyrt fast det inte är gott. Dom har god hygienstandard i köken och är därför en bra plats för att prova ny mat. Det går att komma undan med tjugo till trettio kronor. I templet Kun Yam Thong som Sebastian och jag besökte betalade vi lite drygt femton kronor.

Mat är ju så biligt. Köken öppnar dörrar för de etniska grupperna att umgås med varandra. När man delar en måltid kan man glömma politik och konflikter för en stund. Det dyraste rummet tog dom sjuttiotusen per natt. Ingen fick röra det. Och så hade han byggt ett hus högst på toppen så oavsett var man var på ön så såg man det. Det kändes som om man inte hade rätt att vara där. Som om man var en sån där pöbel, men ändå hade man rätt att vara där. Och så premiärministern och administratören.

Och vi låg där och solade, Sebastian och jag. Semesterrökte. Det var så stilla och sen bara havet.

 Ostasien
Stilla havet
Linnécaféet
Dagens Nyheter

torsdag 5 januari 2017

Konversationslexikon


Rädd för tystnad i samtal? Här ges förslag på vad du kan säga.


Andetag
Försök ta det lugnt. Ta ett djupt andetag.
Jag känner att jag inte kan andas.
Är det nåt annat du känner just nu?

Bensträckare
Ska vi ta en bensträckare? Finns det nåt kaffe? Den som går sist släcker. Ska vi försöka få in lite frisk luft?  Lite frisk luft har ingen dött av.

Cred
Vad är klockan?
Bara barnet.
Nä, om man skulle gå och knyta sig. Jag tror inte så många kommer.
Du ska ha cred för din insats i alla fall.

Delaktighet
Vi behöver en lokal.
Kan vi inte bara ta det som det kommer?
Vi måste ju ha nån slags struktur på det här. I vilken ände ska vi börja?
Vi börjar från början och tar oss framåt. Det är viktigt att alla känner sig delaktiga.
Men det går ju inte om bara du ska bestämma. Vi har försökt införa ett arbetsschema men det funkar inte.

Det
Nu skulle man haft en kamera.
Jag blir ändå så dålig på kort.
En del människor blir så bra på kort.
Hon har DET.
Stirra dig inte blind på det.
En del människor får verkligen allt.

Ensamt på toppen
Det blir svårt att toppa. Det är ensamt på toppen. Det kostar att ligga på topp.

Fika
Ska vi börja med att ta en fika?
Jag försöker hålla igen lite.
Men en slät kopp kan du väl ta.
Min mage tål inte kaffe, jag vet inte vad som har hänt.

Fimpa
Jag tror det sitter i huvudet. Vill man så går det.
Att fimpa i grupp går så mycket lättare än om man gör det själv.

Gemensamt ansvar
Det krävs att någon säger till på ett tidigt stadium. Det här är ett gemensamt ansvar.
Det ordnar sig ska du se.

Givande och tagande
Man kan inte vända ut och in på sig själv för vem som helst.
Men jag är din fru!
Det är ett givande och tagande.

Huvudsaken
Jag är en bra lyssnare. Man måste kunna prata om känslor. Lätta ditt hjärta. Huvudsaken är att vi har varandra. Det är vad vänner är till för. Du får ringa precis när du vill. Min dörr är alltid öppen för dig.

Insidan
Skönhet kommer inifrån. Det är insidan som räknas. Det är tanken som räknas. Man står sig själv närmast.

Jobbet
Dags att kavla upp skjortärmarna. Och spotta i nävarna. Lite arbete har ingen dött av. Jag är en doer, jag är inte rädd för att ta i.
Du är gift med jobbet.

Köra på
Så var man här igen då. Är det nån som saknar nån nu? Ja, då var gänget samlat. Kul att se att så många kunde komma. Jag tänkte att vi kör på till att börja med.

Ligga lågt
Det är bäst att ligga lågt.
Ja, man vill inte vara den som bråkar.
Bra att vi är två om det.
Ja, det är skönt att inte vara ensam om att snurra till det.

Lurviga
Så du är ute och går.
Ja, man måste ju röra på benen lite.
På fredag ska jag svänga mina lurviga.
Jag hoppas du får napp då.

Läkarundersökning
Men såna där läkarundersökningar är ju så obehagliga.
Låt det ta lite tid.
Ja, jag vill inte veta svaret.
Men jag vet en som inte ville gå till läkaren och sen var det för sent.
Tidningarna blåser upp allt det där.
Ja, man vet inte vad man ska tro.
Kvällstidningarna är värst.

Match
Det är väl ingen match? Man kan inte tända till på en träningsmatch.

Nyansering
Roligare än så här kan man inte ha med kläderna på.
Nu får du lov att vara lite nyanserad.

Omväg
Men inte behöver du väl göra det?
Jag ska ändå åt det hållet.
Men blir det ingen omväg då?
Det är värt en omväg.

Personligt
Alltså måste alla lärare få en blomma?
Kan man inte köpa något mer personligt?

Rötägg
Jag tror inte på kollektiv bestraffning. Det finns ju rötägg överallt.
Men han har ett gott hjärta innerst inne. Ingen är väl ofelbar. Vi ser mellan fingrarna. Det här blundar vi för. Man måste få en andra chans.

Rom
Rom byggdes inte på en dag. Det kan ta tid att bygga upp förtroendet igen. Man får skynda långsamt.

Sommartid
Den där kjolen är i kortaste laget. Ett par bara ben gör ingen sommar. Dygnet har ju bara tjugofyra timmar. Det är svårt att ställa om till sommartid. Sommartid lever folk verkligen upp. Egentligen är klockan sex nu. Man blir gladare om våren. Solen tar ju mer på våren. Det är skönt att det börjar bli ljusare. Känns som att tiden bara springer iväg. Nu är det som finast ute.

Skratt
Men samtidigt kan man inte låta bli att skratta åt det.
Ett gott skratt förlänger käften.

Söt
Nu skulle det sitta fint med något sött.
Men du som är så söt behöver väl inget socker.
Jag känner mig inte söt.

Torsdagsmys
Kan vi inte bara vara hemma ikväll?
Vi kan ha torsdagsmys.
Jag svänger ihop nåt enkelt.
Vi kanske har nåt i frysen.

Trallvänligt
Jag kan göra ett sånghäfte.
Jag tycker att det är jobbigt när man ska sjunga allsång så fort man börjat prata om nåt intressant med bordsgrannen.
Du kan väl ta ton. Ta nåt trallvänligt. Är det ingen som kan andrastämman?

Utnyttjad
Nä, du stör inte.
Bara klampa in sådär?
Du behöver inte ta av dig skorna.
Är du alltid sådär vänlig? Är man snäll så blir man bara utnyttjad. Du är så snäll så att du är dum.

Västfronten
Jag har bara druckit två öl. Hur mycket har du fått innanför västen?
På västfronten intet nytt. Intet nytt under solen.

Ägande
Man kan inte äga varandra.
Men jag vill vara en del av dig.

Äta kola
Jag tycker det är som att äta kola med papper på. Svårt att komma loss.

Ös medvetslös
Ska vi göra stan osäker? Sällan att du druckit ett PAR öl. Fullt ös medvetslös. Idag mår man som man förtjänar. Tjuvtjockt. Det märks att man inte är tjugo längre.