Semestercollage

Bara sitta där med Sebastian, det var så stilla och sen bara havet. Under bakgårdens tak är det svalt och skyddat mot de häftiga regnskurarna som piskar i gatan – lika plötsligt som de avtar. Så letar sig lukten av kryddor fram till oss, typiskt för ... 

Sen när vi går längs stranden, när vi står med fötterna i vatten och så ett steg djupt och så ser man hajar, bebishajar. Jag såg ju faktiskt, jag såg en vanlig bläckfisk: Är det inte en sten? Nej just det. Enorma krabbfiskar, sådär två meter. Och så kommer dom i stim. Svansen, fenan, är avlång, lite smalare liksom ett hål i den. Det var den ovanligaste grejen. Men det coolaste det var i Hawaii. Sköldpaddor. Då var man nere i vattnet. Vi dök och den simmade bredvid oss. Dom är ju rovdjur, dom vet ju.

Det var inte mycket folk där. Det var lite avlångt och sen bungalows. Och maten dom serverade, fisk, det var bara det. Färgen och smaken, det var som att äta ... Det var lite tryckt stämning mellan oss, man får såhär panik. Du vet Shanghai, en massa lyxkrogar. I den här stadsdelen blandas stora gallerior och lyxrestauranger med fallfärdiga hus från tiden som brittisk koloni. Längs gatorna ser vi lokal gatumat, restauranger med libanesisk och persisk mat, italienska caféer, och en pågående invasion av internationella kedjor.

Och så fanns det små söta såser. Och brödsmulor som dom blandade i handen. Man vet exakt vad som är top notch. Det är lite sådär doppa i soya. Och sen när man kokat riset i femhundra år ska man börja röra. Man kanske får köpa en hel firre för sex miljoner. Men sen så styckas dom upp och säljs på fyra ställen. 

En vanlig hälsningsfras är ”Har du ätit?” Oavsett om man inte ens kan tillaga firren. Och dom är villiga att lägga på ... fast den där tonfisken. Den där bjässen som väger sådär mycket, det är dyrare. Dom kan inte sälja till en riktig kund. Det är första ledet. Så det blir svindyrt fast det inte är gott. Dom har god hygienstandard i köken och är därför en bra plats för att prova ny mat. Det går att komma undan med tjugo till trettio kronor. I templet Kun Yam Thong som Sebastian och jag besökte betalade vi lite drygt femton kronor.

Mat är ju så biligt. Köken öppnar dörrar för de etniska grupperna att umgås med varandra. När man delar en måltid kan man glömma politik och konflikter för en stund. Det dyraste rummet tog dom sjuttiotusen per natt. Ingen fick röra det. Och så hade han byggt ett hus högst på toppen så oavsett var man var på ön så såg man det. Det kändes som om man inte hade rätt att vara där. Som om man var en sån där pöbel, men ändå hade man rätt att vara där. Och så premiärministern och administratören.

Och vi låg där och solade, Sebastian och jag. Semesterrökte. Det var så stilla och sen bara havet.

 Ostasien

Stilla havet

Linnécaféet

Dagens Nyheter