Vårdkontakter.se

Jag minns kylan och den skarpa solen, den djupa snön i vägrenen, och att det var en av de första gångerna jag lämnade avdelningen på egen hand. Vägen till Ungdomsteamet var inte lång, några hundra meter, svårigheten var att ta sig över vägen. Det fanns inga övergångsställen och motorleden var hårt trafikerad. Jag rusade över och bakom mig hörde jag bilarna svischa förbi. Från Ungdomsteamet minns jag att vi satt i en ring runt ett blädderblock där någon hade skrivit ”Att lära sig leva med bipolaritet”.  Att lära sig leva. Det måste vara den mest basala grundkursen. Jag som för bara några månader sedan hade tänkt mig en akademisk karriär på avancerad nivå.

Det var länge sedan nu, tretton år sedan, ett helt litet tonårsliv. Men ibland är det som att jag fortfarande har rest på kursen Att lära sig leva med sjukdomen. Det är ibland inte självklart för mig vad som är sjukt och vad som är friskt. Jag tror inte att de som möter mig upplever mig som avstängd och själlös, inte som kvinnan i den bok jag nu läser, hon i vars inre det pågår så monstruösa saker att hon bara förmår att ge enstaviga svar och vars ansikte är helt blankt på uttryck. Och ändå är det just blankhet jag känner, såsom motsatsen till karisma, och som att inget annat än en vag oro och en rädsla för misslyckanden riktigt fäster. Det visar sig inte i känslostormar (förutom när jag grät hejdlöst på bio igår och sedan inte förmådde sluta). Jag kan bara förmedla det som i en beskrivning av någon annan, ord som ”håglös”, ”trötthet”, ”otillräcklighet”, neutralt utsagda. Det står också i flera journalanteckningar, ”neutralt stämningsläge”, men jag vet inte om det betyder något annat då, om det finns andra jämförelsepunkter inom psykiatrin.

Jag har nu, äntligen borde jag säga, flera kontakter inom psykiatrin. Jag har även blivit erbjuden att gå en så kallad psykoutbildning, fyra torsdagar mellan ett och tre. Det är en sådan kurs som pågår ständigt, det är bara att hoppa in när det passar. En ny lära-sig-leva-kurs. Till det har jag tackat nej, sagt att det tar för mycket av arbetstiden, men det främsta skälet är att jag inte vill möta andra med sjukdomen. Jag föreställer mig dem som okontrollerade och påstridiga, folk som jag inte vill dela erfarenheter med. Jag föreställer mig dem inte som i Ann Heberleins serie om bipolariet, där alla som intervjuades var kreativa och högpresterande människor. Jag vet inte om jag skulle vilja möta dem heller. Sjuksköterskan, som jag nu ska träffa regelbundet, har i stället föreslagit att vi vid nästa träff ska göra upp en individuell krisplan. Till det har jag tackat ja, även om jag faktiskt är lite osäker på vilken kris som ska undvikas. Det finns småskaliga kriser hela tiden.

I en dramatisk liknelse tänker jag att uppstyrningen av vårdkontakter, vettiga läkare och sjuksköterskor, har försatt mig i en gisslansituation. De tycks verkligen ha tänkt igenom mitt fall. Att en längre men lägre grad av sjukskrivning är lämplig för återhämtning, och för det är jag tacksam. Men just därför vill jag inte missbruka deras förtroende, just därför slutar jag inte ta den där medicinen som jag ser som orsaken till blankheten. Två mediciner kan jag lära mig att leva med, men den tredje är tyngre och bara min vän i sådana där krislägen som vi snart ska göra upp en åtgärdsplan för. Om det inte är den måste jag äta litium, och även om litium skulle ha god effekt är jag skeptisk till ett liv med en alkalimetall. Det finns så många biverkningar, även kroppsliga sådana, och jag tänker mig blodproppar och okontrollerade hungerskänslor. Kanske är rädslan för biverkningar också ett sjukdomstecken, en obefogad oro, men medicineringen får mig att känna mig ofri, som att jag är i ett förhållande som jag inte vet hur jag ska göra slut på, och att en medicinjustering bara skulle vara som ett byte av partner, när jag i själva verket vill vara fri.

Att lära sig leva med sjukdomen har för mig – hittills – varit att lära mig leva med hypomani. Vägen till hypomani kan visserligen vara fylld av stress, men också sprudlande, upplyftande. Sedan, när hypomanin riskerar att skena iväg till något värre, då vet jag att jag måste ta den tunga medicinen, men bara för en kortare period. När planen för mig nu tycks vara att jag ska leva helt utan skov – för de riskerar att bränna ut hjärnan – är det också som att jag måste lära mig leva på ett tråkigare sätt. Som att jag måste acceptera det där som Edith Södergran skriver, att ”vi bör älska livets långa timmar av sjukdom/ och trånga år av längtan/ såsom de korta ögonblick då öknen blommar”.